Fakta slalombacke

Fakta slalombacke. En skidbacke eller i dagligt tal pist, utgörs av ett lutande underlag täckt med naturlig eller konstgjord snö, avsett att utför/nedför denna åka på skidor eller snowboard, inom en alpin vintersportort. Ordet pist kommer från franskan, men förekommer även i tyskans Skipiste, eller i Österrike Schipiste, och avser ett bergsområde/backe, där snön prepareras/packas för att möjliggöra utförsåkning i någon form (opreparerad utförsåkning kallas off-pist.) Till skidbacke finns normalt tillgång av skidlift och om det finns flera backar och liftar kallas området en skidanläggning.

Backens och snöns egenskaper
Backens lutning kan variera beroende av den aktuella terrängens beskaffenhet och utformning, vilken kan antingen ha ett naturligt ursprung avhängigt de geologiska grundförhållandena på den aktuella orten, eller vara ut- eller omformat av människan antingen med hjälp av enklare manuella redskap som spade och spett, eller med maskinellt bistånd i form av traktorredskap av olika och för ändamålet lämpliga konstruktioner.

Även snömassans djup kan likaså variera till följd av mängden nederbörd i form av snökristaller, vilken i sin tur är beroende av under vilka atmosfäriska och hydrologiska förhållanden denna träffat markens yta vid ett eller flera varandra påföljande tillfällen och under dylika för ändamålet gynnsamma förhållanden likaså beroende av lufttemperaturen.

Denna bör, under de aktuella nederbördstillfällena och i ett flertal tänkbara och önskvärda variabler tid därefter, inte i betydande grad överstiga 0°C, utan istället under än mer gynnsamma förhållanden gärna i betydande grad understiga densamma – så att den nedfallna och till funktionellt underlag omvandlade snömassan kan erhålla ett mer permanent tillstånd. Idealiska väderförhållanden för tillverkning av konstgjord snö är svag vind, temperatur mellan -5°C och -15°C samt under 80 % luftfuktighet.

I vissa natur- och väderförhållanden finns risk för lavin.

Svårighetsgrader
Färgmarkeringar i ”vanliga” skidbackar

Skidbackar brukar svårighetsgraderas efter ett färgsystem. Skyltar med dessa färger finns normalt vid de olika nerfarternas början och förgreningar. I första hand är det lutningen som avgör färgen, men i viss mån bredden och annat. Färgerna är:

Sverige
Grön: Mycket lätt, för nybörjare och småbarn (används inte i tyskspråkiga länder).
Blå: Lätt, för de flesta åkare.
Röd: Medelsvår, för medelåkare och uppåt.
Svart: brant, för erfarna och avancerade åkare.

En svensk bedömning är framtagen av Naturvårdsverket där brantaste partiet med en sammanhängande horisontell längd av minst 50 meter eller flera branta partier som tillsammans upptar minst en 10-del av totala längden, bestämmer nedfartens svårighetsgrad.

Svenska bedömningen är framtagen av Naturvårdsverket, det finns ingen internationell standard.

Källor:
Wikipedia

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies.