Ren

Ren (Rangifer tarandus) är ett arktiskt hjortdjur som förekommer på tundran och i det boreala skogsområdet i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och flera arktiska öar. Tidigare fanns arten även i den tempererade klimatzonen. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer.

Den utmärker sig genom att vara det enda hjortdjur där båda könen har horn. Den nordamerikanska vildrenen, caribou, är känd för att göra mycket långa säsongsvandringar i enorma hjordar. Detta har inte iakttagits hos den fennoskandiska vildrenen, men inom renskötseln förekommer långa vandringar eller transporter mellan vinter- och sommarbeten. Hanrenen kallas för tjur eller sarv och honan för ko, vaja eller simla, medan en kastrerad tjur kallas för härk. Sarv, vaja och härk är lånord från samiska medan simla är ett nordiskt ord.

Ren har varit ett viktigt bytesdjur för människan sedan stenåldern och hålls även som tamdjur av en mängd eurasiatiska folkslag. Arten är det enda hjortdjur som i större utsträckning har blivit domesticerat.

Utseende
Renen är ett medelstort till stort hjortdjur. Kroppslängden är mellan 120 och 230 centimeter, medan vikten varierar beroende på kön, ålder, årstid och levnadsområde; den varierar vanligtvis mellan 60 och 170 kilogram och rentjuren är oftast något större än renkon. Djurets mankhöjd är mellan 90 och 140 centimeter. Pälsen är lång och tät och har oftast en mörk gråbrun färg. Färgen är ibland ljusare, särskild hos domesticerade djur, och under vintern tydligt ljusare än under sommaren. Underarten R. t. pearyi har till exempel under hela året en nästan vit färg. På så sätt får en ren ett kamouflage som skyddar djuret mot fiender.

Pälsen består av hår som delvis är uppbyggda av ihåliga, luftfyllda celler och som därför isolerar mycket väl mot kyla. Dessutom finns en tät, isolerande underpäls.

I motsats till andra hjortdjur har bägge könen horn. Hornen består av förgrenade, asymmetriska stänger. Hos vissa individer förekommer vid hornens spets en skovel. Tidigare antogs att skoveln används för att rensa marken från snö. Hornen är ofta uppdelade i två mindre koncentrerade kronor. Hannen har oftast den ståtligaste kronan – den blir 50 till 130 centimeter lång och upp till 15 kilogram tung medan honans krona har en storlek av 20 till 50 centimeter. Sarvarna fäller sina horn efter brunsten på hösten, äldre djur i december, yngre i februari. Vajorna behåller sina horn under hela vintern och fäller dem först efter kalvningen.

Renens klövar är tvådelade och hårda och gör det möjligt för djuret att röra sig över stenig och lerig mark. Renens tvådelade klövar används också för att gräva fram föda ur snön. Djurets luktsinne är mycket välutvecklat och med hjälp av det kan renen hitta föda i form av lavar under ett tätt snötäcke.

Förekomst i Norden
Sverige

I Sverige har det funnits två typer av ren, eller underarter, av vildren: Skogsvildren som även benämns skogsren, Rangifer tarandus fennicus, och fjällvildren, som även benämns fjällren, Rangifer tarandus tarandus. Den kände svenske zoologen och naturvännen Einar Lönnberg, som gav skogsvildrenen sitt vetenskapliga namn Rangifer tarandus fennicus och som var den förste som beskrev underarten vetenskapligt, ansåg t.ex. redan år 1909 att det knappast kan finnas några tvivel om att det, förutom vild fjällren Rangifer tarandus tarandus, även funnits skogsvildren i Sverige så sent som i slutet av 1800-talet.

De domesticerade, lite mindre, så kallade skogsrenar som renskötarna på sina ställen fortfarande hade i början på 1900-talet ansåg Einar Lönnberg kunde ha sitt ursprung i korsningar mellan skogsvildrenar, Rangifer tarandus fennicus, och domesticerade fjällrenar, Rangifer tarandus tarandus. Även professor Sven Ekman ansåg att så kunde vara fallet, samma sak ansåg fil. dr greve Nils Carl Gustaf Fersen Gyldenstolpe i sin systematiska översikt.

Renskötarna har idag tamrenar från underarten fjällren, Rangifer tarandus tarandus. I Sverige bedrivs tamrenskötsel från Idre och norrut. Vildrenen utrotades på 1870-talet. Enligt Sven Ekman, professor i zoologi, fanns den vilda skogsrenen i praktiskt taget alla skogsområden inom Norrbottens län och man sköt vildrenar ända nere vid havet i dåvarande Luleå socken och dessa uppgifter stöds även avviltforskningskonsulent Nils Höglund.

Ekman konstaterar vidare att vild skogsren även fanns längre söderut och har förekommit inom en smalare eller bredare skogsgördel nedanför hela det svenska fjällområdet. Han nämner att vild skogsren förekom i stora hjordar i Ångermanland, Hälsingland, Dalarna och Härjedalen på 1820–30-talen. Det kan direkt vederläggas för Hälsinglands del. Några stora hjordar finns heller inte beskrivna någon annanstans, inte så långt fram i tid.

År 1879 vidtogs åtgärder för att skydda de sista resterna av den svenska vildrenstammen genom att begränsa jakten till hösten, men troligen var arten då redan så gott som utrotad. Längst levde den kvar i nordligaste Norrbottens län samt i Tännäs socken i Härjedalen, där de sista djuren sköts för att de försvårade tamrenskötseln.

1915

Först 1915 blev vildrenen totalfredad i Sverige. Numera kategoriseras den som nationellt utdöd (RE) på den svenska Rödlistan. Återintroduktion av vildren till Sverige har förts på tal vid flera tillfällen, bland annat utifrån argument om att det skulle gynna den biologiska mångfalden, men även att en vildrenstam skulle kunde gynna landsbygden genom att vara ett potentiellt jaktbyte i klass med älgen samt genom att vara en generell turistattraktion. En återintroducering skulle hypotetiskt kunna ske via återinplantering, spontan invandring från Norge eller genom spontan etablering av stammar med förvildade tamrenar.

Källor:
Wikipedia

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies.