Beskrivning
Blåbär har ett cirka 30 cm högt ris, undantagsvis ända upp till 70 cm. I Sverige blommar blåbärsris i maj/juni och bären är i söder mogna i juli, i norr i augusti. På småländska höglandet några veckor senare än övriga Götaland.
Blåbär är normalt överdragna med en tunn vaxhinna som skyddar bäret mot fukt och uttorkning och ger dem en matt, ljusblå färg. Fullmogna blåbär har ett saftigt fruktkött, som trots växtens namn är mörkt vinrött. Smaken är söt med obetydlig syra.
Bären innehåller antioxidanter, bland annat 8 mg askorbinsyra per 100 g (rekommenderat dagsbehov 75 – 100 mg). Näringsinnehållet i bären är ringa, och som överlevnadskost är det huvudsakligen vätskeinnehållet som är av värde.
Mycket sällsynt förekommer en hybrid med lingon, Vaccinium vitis-idaea, (blingon, även kallad blågon). Hybriden har vintergröna blad och violetta bär.
Habitat
Bäret är en av de vanligaste växterna i Sverige och beräknas täcka omkring 17 % av landets yta.
Biotop
Bäret trivs bäst i granskog och är en typisk skuggväxt, där bladen vrider sig i riktning mot det starkaste ljuset. På torrare mark blir riset mindre högt och bären torrare och mindre välsmakande.
Genetiska defekter
Vissa bär saknar anlaget för vaxöverdraget (eproinosum) och är därför blanka och svartblå. Sådana bär brukar kallas skomakarbär. Vita blåbär saknar helt anlaget för den blå färgen (eucocarbum). Om visst blåanlag dock finns, men är svagt, blir bären gröna.
Förväxlingsarter
Blåbär ska inte sammanblandas med amerikanskt blåbär (Vaccinium corymbosum, på engelska blueberry, och V. angustifolium), vilka är andra arter inom släktet. På engelska heter det europeiska blåbäret bilberry.
Blåbär förväxlas ibland med odon, men det finns väsentliga skillnader mellan dem.
Användning
Blåbärsplockning
Blåbär är ett populärt bär och kan användas till bland annat paj, saft, sylt, marmelad, kräm, tesurrogat, blåbärsvin och soppa.
Färska bär har kort hållbarhet, men i frystorkad form är hållbarheten mycket god.
Teknisk användning
Bären kan användas inom textilfärgningen för färgning av ylle. Betat med alun ger de en lila eller rödaktig färg. Blåbär har också använts för färgning av faner.
Blåbärsrisets innehåll av garvämnen har hantverksmässigt använts för läderbearbetning. I gamla timrade hus smetade man ofta lera på innerväggarna (lerklining), som sedan vitkalkades. Därefter dekorerade man genom att spräcka blåbär mot väggen så att bärsaften gav en färgfläck i kalken.
Medicinsk användning
Inom folkmedicinen används bladen vid mild diabetes. Bären används invärtes vid diarré och utvärtes vid munhåle- eller svalginflammationer. Preparat med blåbärsantocyaniner används invärtes vid kapillärblödningar.
Medicinsk verkan är svagt blodsockersänkande hos bladen medan bären har en antidiarroisk, vitamin P-effekt. Aktiva ämnen i bären är organiska syror (äppel-, citron-, kinasyra), garvämnen av tannintyp, antocyaninpigment (cyanin, delphinidin, malvidin, petunidin) samt vitamin A och C. Aktiva ämnen i bladen är organiska syror (bensoe-, äppel-, bärnstens-, kinasyra), triterpensyror (ursol-oleanolsyra), garvämnen av katekintyp: neomyrtillin.
På apotek kunde man förr köpa Baccæ Myrtill, som ansågs vara febernedsättande.
Blåbär som nyckelart
Blåbär är en viktig växt för andra arters överlevnad, alltså en så kallad nyckelart. Riset betas av bland annat rådjur och älg, medan bären äts av en mängd olika fågelarter och björn. Tjäderkycklingar kan också hitta fjärilslarver på grenarna, vilket är en mycket näringsrik föda. Blommornas nektar utnyttjas av humlor och fjärilar. Blåbär har alltså en stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen.
Källor:
Wikipedia