I min barndom i Borga hörde jag en berättelse om en märklig björn i Värjaren, som jag trott var en saga ända tills jag läste boken ”Fordom då alla djur kunde tala”, av Åsa Virdi Kroik. Jag citerar direkt ur hennes bok:
”Samtidigt som min pappa växte upp i Östra Värjaren bodde i Västra Värjaren hans faster Kristina. Hon var gift med en man vid namn Anders Andersson. Om honom berättas att han upptäckte ett röse i närheten av sin gård. Han visade sin vän Andersson Smith detta röse, någon gång omkring 1914. När de lyft på stenarna fann de ett skelett av en björn. Runt ett av benen i skallen hängde en mässingkedja. Detta var en gammal björngrav.
När senare en man som kallades ”tysken”, en judisk antikvitetshandlare, kom förbi sålde Anders benen till honom. Därmed började björnskelettet en lång resa.
Senare skrev arkeologen Inger Zachrisson i en bok om första delen av den här björnens historia. Strax därefter fick hon ett brev från Tyskland där en forskare berättade att de hade ett jämtländskt björnskelett där – Värjarbjörnen. Ryggkotorna var uppträdda på ett spö av yngre datum än benen. Skelettet lånades ut till Sverige och daterades till yngre än 250 år. Jag såg det själv i en låda på Historiska museet innan det återvände till Tyskland. När Zachrisson och jag beskådade fyndet upptäckte vi att bara halva skelettet var där. Var är den andra halvan av björnen? Det kan finnas en förklaring: i prästen Fjällströms lilla bok berättas att samer och svenskar ibland jagade tillsammans. Bytet delades då och samerna fick inte tillgång björnens alla ben. I stället begravde man de ben man hade.
Men att endast halva björnen skulle vara begravd motsägs av Smiths och Anderssons uppgifter om ur det såg ut på platsen. De säger nämligen att de inte trodde att något ben fattades i graven.
Så antingen är halva björnen kvar i Värjaren eller också borttappad på den långa resa den gjort.
Västra Värjarbygget är idag övergivet och gården förfallen (Boningshuset nerbrunnet på 1960-talet, min notering)”.
Tack Åsa för din berättelse.
Alltså; denna lokalanknutna berättelse är synnerligen intressant med tanke på hur stor betydelse björnen hade för samerna i gången tid. Fastän björnen är ett rovdjur, som dödar renar, så respekterade samerna björnen och betraktade den som ett heligt djur, som omgärdades av vördsamma ritualer. Genom att lägga den dödade björnens ben tillrätta i den ordning de hade haft i den levande kroppen, skulle man säkerställa björnens återuppståndelse.
Detta var ett viktigt inslag i det s.k. björnceremonielet, som noggrant berättats om av prästen Fjällström på 1700-talet, och som är bland de äldsta elementen i samisk förkristen religion.
Jag kommer att i den utlovade litteraturförteckningen uppta såväl Åsas som Fjällströms böcker. Medan ni visar lite tålamod för detta, så ska jag berätta en helt annan björnhistoria, fullständigt sann.
Text: Elof Näslund