Under senare delen av 1950-talet jobbade jag flera somrar i Seugnarselet vid Saxälven, med skogsrensning, skogsbränning, skogsplantering mm. Det var en härlig tid. Någon har påpekat för mig, att det inte heter Saxälven utan Saxån, som om ån är för liten för att kallas älv.Men titta på gamla kartor; där står det faktiskt Saxälven: (” Saxälven, håken så vacker du är, hembygdens Niagara … dej kan jag aldrig glömma”).
Allt nog, redan då var jag på jakt efter sagan. På unga ben sprang jag efter arbetsdagarnas slut omkring på Bastunäsfjällets nordsluttning för att söka efter Silverrenen. Men jag fann den aldrig, och tur var väl kanske det, för om jag hittat den så skulle jag inte ha kunnat berätta denna legend för dig.
Det var i slutet av 1600-, början av 1700-talen – så berättar sagan – att en samefamilj hade sitt renkalvningsland på Bastunäsfjällets nordsida. Familjefadern var en vis man, dvs. Nåid. Han lät där försilvra en nyfödd renkalv hel och hållen och förklara den som en ”Seite”. Och han gömde denna väl i en bergskreva. Vid renflyttningar till vinterbetesland resp. sommarbetesland tog han ut sin seite ur bergskrevan, och tillbad denna för att tillförsäkra sin renhjord, sin familj och sig själv lycka och välgång.
Då han första gången gömde sin Seite i bergsskrevan, så läste han in en besvärjelse i den, som innebar, att om någon annan än han själv eller någon ur hans familj skulle råka se seiten, som senare kom att kallas ”Silverrenen” så skulle den personen dö innan han hann berätta om den. Och faktiskt, denna besvärjelse har fungerat, ingen har kunnat berätta om att ha sett silverrenen.
”Lill-Spökis” Andersson och två av hans kamrater omkom då han med sin helikopter körde rakt in i Bastunäsfjället någon gång på 1960-talet. Vad hade han sett ögonblicket innan?
Och det här med silver. Jag ska här inte redogöra för silvrets betydelse för samerna förr i tiden, men vill i vart fall peka på, att samemuseet i Arjeplog kallas för Silvermuseet.
Text: Elof Näslund