I veckotidningen Lektyr, 31 mars, nr 13 1962, alltså för precis 50 år sedan, skrev jag följande berättelse (här ganska mycket förkortad), förmedlad av Lars Jonsson, populärt kallad Jons-Lars:
En höstkväll för länge sedan var en ung lapp ute och rodde båt på Daimasjön.
Det var mörkt, han rodde på en stock som låg och flöt i vattnet, båten kantrade och lappen föll i vattnet och drunknade. Man återfann honom aldrig, men båten drogs upp på land och låg där med botten upp i många år. Men den döde lappen fick ingen ro. Mörka höstkvällar steg han upp ur Daimasjöns djup och skrek ut sin stora smärta, sittande på båten, som igen vågade ta bort.
Men en åhörare till Jons-Lars, en ung bondpojke vid namn Per Anders från den några mil längre bort liggande kyrkbyn, och som fått del av den nya tidens triumfer, som man här i fjällen knappast hört talas om, förkastade helt Jons-Lars ”fantasier”. För att bevisa sin misstro mot det övernaturliga erbjöd han sig att ligga under båten den natten. Han redde där ett sovläger med regnrockar, filtar och fällar, och somnade gott i den råkalla höstnatten.
Huiiiiiiii…? Ett isande skrik väckte honom. Vad var det, drömde han, var det någon som skrek? Han drog filten närmare om sig och försökte somna om. Men då kom det ett nytt skrik och han hörde tydligt hur det knarrade i den gistna båtens bräder. Och ett kusligt skratt; ha,ha,ha. Mer tålde inte Per Anders, han välte i panik båten överända och sprang upp mot Daimahuset. Men skrattet förföljde honom, han kunde inte springa fortare – och nu kände han händerna, de hårda och skoningslösa händerna, som klämde runt hans hals.
På morgonsidan bultade det på Daimahusets dörr. Där stod en härjad och skakande Per Anders. Hans ögon flackade, han försökte prata men fick bara fram ett enda ord: ”Lappen, lappen”.
Nu ska jag avslöja en sak, jag hade hittat på hela historien. Jag hade nämligen upptäckt, att jag kunde tjäna pengar på min, som jag trodde, fantasi. Jag fick 80 kronor för denna berättelse, som dessutom illustrerades med ett vackert miljöfoto från fjällen. Men jag hade velat vara anonym, och därför använt pseudonymen Anders Loffe. Men tidningen hade lagt till min adress, Umedalen. Jag blev avslöjad eftersom jag heter Anders Elof och jobbade på Umedalens mentalsjukhus.
Så då jag med skammens rodnad på kinderna kom till Borgafjäll kort därefter, så var jag beredd på kritik. Men den förste jag träffade, då jag klivit av bussen, var hedersmannen Sander Olovsson. Han räckte mig sin hand och sa: Tack för din berättelse om Daimalappen, den är precis som jag har hört den berättas. Det var då jag förstod, att det kan finnas dolda minnen, kanske av berättelser från tidig barndom, som legat och grott, förändrats, förstorats och förminskats och som slutligen blivit en del av vår kulturskatt. Det är sådant som ibland kallas vårt gemensamma minne.
Text: Elof Näslund