Urbefolkning

Nu ska jag berätta lite om vår urbefolkning, samerna. Men först en liten iakttagelse. När jag varit ute i olika sammanhang och berättat om samer, kolonisationen av Lappmarken mm. så har jag inte sällan mötts av knallhattar, kanske av ariskt ursprung, som försökt undervisa mig om ”hur det ligger till” om samer som urbefolkning. En sådan dök upp vid en samling i en inlandskommun och upplyste mig om att samerna kom till vår bygd på sjuttonhundratalet och ställde till oreda för de svenskar, som bott här i århundraden. Jag fick senare reda på, att denne intellektuella gigant var den kommunens ledande Sverigedemokrat. Men varianter av detta påstående har jag också hört i andra sammanhang.

En annan mera retorisk fråga jag fått är: ”Varför kan samer inte hålla sams” och då med hänvisning till sametinget.

Den första frågan besvarar jag i den fortsatta berättelsen. Den andra frågan har jag besvarat med en motfråga: Varför bråkas det så mycket i Sveriges Riksdag, varför kan man inte hålla sams där? Och dessutom är det så, att denna riksdag, eller dess föregångare (Staten), har orsakat de misshälligheter, som nu råder inom det samiska samhället. Och varför bråkas det i kommuner, som t.ex. i Nordmaling och Dorotea.

Det har gissats och påståtts ganska hejvilt om samernas ursprung. Många har t.ex. påstått att samerna kommer från Mongoliet och påtalat likheter mellan mongolers och samers fysionomier som bevis. Andra har hävdat, att samerna var ett istidsövervintrande folk vid Atlantkusten, den s.k. ”Komsakulturen”. Men allt detta är fel.

Så vi tar det från början.

Lars Beckman, professor och tidigare rektor vid Umeå universitet och världsledande genforskare har visat, att samerna är/var ett centraleuropeiskt folk med en genetiskt unik konstitution. Andra studier har bekräftat detta.

Samerna var ursprungligen ett jägarfolk med renen som främsta jaktbyte. När renen flyttade norrut i takt med inlandsisens avsmältning följde samerna efter. Frågan kan därför ställas om inte samerna var de första som befolkade vårt land. Det har faktiskt hittats många fynd efter samiskt liv i Skåne. Detta bör ge en del att tänka på för de ”svenska” knäppgökar, som hävdar sin upphovsrätt över våra marker. Det finns alltså inga tvivel om att samerna är vår urbefolkning.

Efter denna avhyvling av ”knallhattar och knäppgökar” går jag vidare med beskrivningar om samernas livsbetingelser under de villkor som staten i hög grad bestämt.

Samerna kom alltså inflyttande till det stora landområdet på Skandinaviska halvön, som senare kom att kallas Sverige. Samernas närvaro här är alltså äldre än riket Sverige. De var ända in på 1400-talet ett jägarfolk. På gamla hällristningar kan man se deras jaktbyten, främst då ren och älg. Men faktiskt också fisk, främst då i Norge. Och då ska vi komma ihåg, att vid lapparnas ankomst till våra marker fanns inga nationsgränser alls här

Vid sin långsamma flytt norrut förde samerna med sig sin kultur, främst manifesterad genom sin religion, som liksom andra trosuppfattningar i det cirkumpolära området var grundad på naturens livgivande kraft. Denna kraft fanns för övrigt också hos andra ursprungsfolk världen runt. Denna religion samsades väl med andra religioner som man mötte. Så finns t.ex. asaguden Tor på samiska trummor, där han uttytts som Torgubben. Senare fanns också kristendomens Mariakors på trummorna. Staten valde dock småningom att byta ut dessa kulturmöten till en kulkonfrontation.

Vi befinner oss i slutet av 1600-talet och jag ska inte längre förlora mig i detaljer, tror jag. Samisk religion förbjöds av Svenska kyrkan, dvs. staten, med hot om dödsstraff vid dess utövande och verkställdes också, liksom man gjorde med så kallade häxor, som brändes på bål, då de påstods ha haft sex med djävulen på Blåkulla. Man häpnar, detta har ju på något sätt nästan hänt i vår tid.

Statens/Kronans förhållningssätt till kolonisationen av lappmarken har varit minst sagt skiftande genom århundradena. Ibland har man uppmuntrat kolonisationen och ibland försökt begränsa denna till förmån för samerna. Sett över lång tid kan man dock se, att staten tagit ifrån samerna deras land, till att börja med genom att uppmuntra kolonisation av stora landområden och senare ”bit för bit” genom att tillåta vattenregleringar, skogsskövlingar, gruvor, vägbyggen, massturism mm.

Samernas samhälle reglerades fordom genom s.k. Lappskatteland, som var fullt jämställda med vanliga hemman redan på 1600-talet. Jordeböckerna var den tidens fastighetsregister och samer var i dessa upptagna som ägare till lappskattelanden och betalade skatt till kronan för dessa. Men samerna betraktades inte som kolonisatörer i vanlig mening, eftersom de i stor utsträckning var ett nomadiserande folk och successivt växte uppfattningen fram, att lappskattelanden var ”av krono natur” och att de därmed tillhörde staten.

År 1673 utfärdade Karl XI:s regering det s.k. ”Lappmarksplakatet”, som uppmuntrade kolonisation av lappmarken genom att stipulera 15 års skattebefrielse för den som tog upp ett nybygge. Året därefter anlades det första lagliga nybygget i Lappland i Gafsele, i Åsele socken.

26 år efter lappmarksplakatet bestämde konungen, att den som tog upp ett nybygge i Lappmarken skulle kunna få hela 30 års skattebefrielse och bli befriad från knekttjänst. Det senare skulle visa sig få viss betydelse för vår bygd. (Visst har jag skrivit om detta tidigare på denna hemsida – om Anders Gabrielsson Långström, som insynade första nybygget i Afvasjö år 1827?) Man kan ju inte minnas allt man gjort och sagt, och inte ids jag heller gå tillbaka i texterna för att kolla. Kolla själv.

I mitten av 1700-talet drogs Lappmarksgränsen upp med avsikt att upprätta balans mellan samernas och kolonisatörernas intressen. Man tänkte sig, att samernas och nybyggarnas näringsliv var så olika att inga konflikter skulle kunna uppstå. Inom Lapplands gräns skulle statsmakten se till ”att denna förment konfliktfria balans skulle kunna upprätthållas till samernas fördel”.

År 1867 inrättades den s.k. Odlingsgränsen, som skulle bli ”den sista demarkationslinjen mellan det odlade landet och samernas fjällar”, dvs. mellan svenskt hemmansbruk och samiskt rennäringsliv, inklusive jakt och fiske. Emellertid hade stora landområden redan avsatts för kolonisation av lappmarken, vilket medfört en betydande inflyttning av människor, som var egendomslösa i sin ursprungliga trakt. Så fick många hemortsrätt i samernas land.

Odlingsgränsen blev sedermera en ”skyldighetsgräns” för samerna, då de måste hålla sina renar väster om gränsen under tiden 1 maj – 30 september.

Ni har säkert förstått, att jag velat skriva mycket mer här om samernas liv i vår bygd, men det får bli en senare historia.

Text: Elof Näslund

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies.