Lappmarken var under lång tid ”ingenmansland”, dvs. ingen statsbildning reglerade dess förhållanden. Under medeltiden började man dock förstå, att det i Norrland fanns rikedomar, till att börja med främst i form av skinn från vilda djur, såsom ren, älg, mård, hermelin mm. Redan omkring 1350 utfärdade konung Magnus Eriksson privilegiebrev till s.k. ”birkarlar” att bedriva handel i Norrlands inland och i gengäld skulle de driva in skatt till Kronan av lapparna. Skatten utgjordes av renskinn. Birkarlarna förefaller dock ha varit mera rövare än skatteindrivare och konung Gustav Vasa fråntog dem därför rätten att bedriva handel med lapparna (omkring 1550).
Kustlandet var jämförelsevis rikt befolkad denna tid, dock ej lappmarkerna. Likväl försökte kronan att hävda rättigheterna till lappmarkerna gentemot statsbildningen Danmark/Norge, även om ingen landsgräns var fastlagd (ibland beskattades lapparna av såväl Sverige som Danmark/Norge). Detta blev särskilt angeläget då bly-, zink och silverhaltig malm upptäckts i Nasafjäll i nuvarande Arjeplogs kommun i början av 1600-talet (för detta har vi för övrigt invandrare, vallonerna, att tacka). Inom loppet av 160 år skedde malmbrytningen där i två omgångar, men gruvan blev aldrig lönsam. Det har hävdats, att ”Nasa silvergruva” egentligen hade som främsta uppgift, att markera rätten till området gentemot grannlandet.
Den store samhällsbyggaren, rikskanslern Axel Oxenstierna, lär ska ha myntat uttrycket ”I Norrland hava vi vårt Indien”.
Det gick dock trögt med kolonisationen av Norrland trots ambitionerna hos Gustav Vasa/kronan. Karl IX (1604-1611) ägnade stor kraft åt norrlandsfrågorna, främst för den lapska missionens räkning. Hans främsta insats, historiskt sett, var att han slutligen gjorde slut på ”birkarlaväldet”. Birkarlarna hade, trots Gustav Vasas förbud, fortsatt sin framfart bland lapparna. Kungen befallde helt enkelt sina kommisarier, att ”slå hufvudet av de birkarlar som köpte lapparnas döttrar och bedrev otukt med dem”. Därmed var ”birkarlarnas sedeslösa lif”, som rått sedan mitten av 1300-talet, tillända.
Det stora ”språnget” mot kolonisation togs av kronan/Karl XI, år 1673, genom det s.k. ”Lappmarksplakatet” som föreskrev, att den som tog upp ett nybygge i lappmarken skulle få skattebefrielse i 15 år. 26 år senare bestämde konungen att den som tog upp ett nybygge skulle kunna få hela 30 års skattebefrielse och befrias från ”knekttjänst”, dvs. slippa gå ut i krig. Året efter ”Lappmarksplakatet” anlades det första nybygget i södra lappmarkerna i Gafsele i nuvarande Åsele kommun. Därefter följde nybyggen allt längre in i lappmarken.
Men kronan hade också att förhålla sig till lapparna, som dessa marker tillhört sedan århundraden. I mitten av 1700-talet drogs Lappmarksgränsen upp med avsikt att upprätthålla balans mellan samernas och kolonisatörernas intressen. Inom denna gräns skulle statsmakten se till att ”denna förment konfliktfria balans skulle kunna upprätthållas till samernas fördel”.
Men detta fungerade naturligtvis inte, kolonisationen trängde alltmer ut lapparna från deras flerhundraåriga område. Och till ”våra trakter” kom det första nybygget till Svanavattnet i nuvarande Dorotea kommun ca år 1715.
År 1867 upprättades den s.k. ”odlingsgränsen”, som skulle bli ”den sista demarkationslinjen mellan det odlade landet och samernas fjällar”. Emellertid hade då redan stora landområden avsatts till kolonisation, bl.a. i Avasjö (nuvarande Borgafjäll). Odlingsgränsen är angiven på en vägskylt i den allra västligaste delen av Västra Ormsjö.
Med denna bakgrundsbeskrivning börjar jag nu min berättelse om Borgabygden i nästa avsnitt.
Text: Elof Näslund