Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
Han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
Du var ju en annans, blott lånad.
En kväll i syrenernas tid och gullregnens månad.
Ur ”Kärlek i tjugonde seklet” av Hjalmar Gullberg (1933)
Men varför i hela friden skriver jag kärleksord av Hjalmar Gullberg; av han, skåningen, i mitt berättande om Borgabygdens historia. En förklaring kan vara att jag inte vet bättre. Men en troligare förklaring kan vara, att jag förletts av rubriken på detta inlägg och att jag innerst inne tycker, att vår historia inte bara innehåller slip och släp och uppoffringar utan också, ja just det, kärlek och glädje. Detta fanns naturligtvis också i Borgabygden i tjugonde seklets början. Glöm inte det. Och nu är vi i maj månad 2012, en liten stund från ”syrenernas tid och gullregnens månad”, också i vår nordliga bygd. Men tiden, den bara går den.
Alltnog, det tjugonde seklet skulle här i vår bygd, liksom allestädes, innebära stora förändringar. En del på gott, en del på ont. Som den nostalgiker och bakåtsträvare jag förmodligen är, så saknar jag ”Mor Anna och Trostar” i Seugnarselets enkla stuga; människorna i de nu avfolkade husen i Seunarselet, Skrymtliden, Borgaluspen, Daima, Västra och Östra Värjaren och Raukaselet. Och lapplägren med levande människor, som Sutme och Kärvåsen. Vi är nog kanske inte så många som minns detta nu.
Men jag ska sansa mig lite, och berätta lite mera sakligt om Borgabygden i detta sekel.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns det bara ca fyra-fem familjer i byn Avasjö, och ca 30 personer (barnkullarna, ni vet). Men också minst lika många i omgivande byar. Folk flyttade lite hit och dit, och hemmansbytena var många. Med den tidens försörjningssystem, bygd på ett ringa jordbruk, myr- och skogsslåtter, jakt och fiske och småningom handelsutbyte med omgivande bygder, fanns det helt enkelt inte utrymme för flera bosättare. Och samerna i sina lappläger var ännu till stor del nomader. Men vi ska veta, att samerna i hundratals år har varit vår bygds verkliga kulturbärare.
Men nu kom nya försörjningsmöjligheter. I slutet av 1800-talet startades skogsavverkning i Storviken, Borgasjön, och detta skulle i mer än ett halvsekel bli det dominerande inslaget i traktens försörjningssystem. Rester av den första skogsarbetarkojan finns ännu kvar i Storviken, ovanför dämningsgränsen för Borgasjön. Den s.k. ”självhushållningen”, då man levde av vad man själv kunde producera ur naturen, jakt fiske, jordbruk och tillverkning av de verktyg man behövde, kom i mycket att kvarstå ända till mitten av 1900-talet.
I fortsättningen av min berättelse om Borgabygden ska jag utgå från faktiska händelser och förhållanden, tror jag. Men osvuret är bäst, när andan faller på kan det leda vart som helst.
Text: Elof Näslund