Ett sekelgammalt spöke

Jag hade tagit sats för att skriva om skolor i denna trakt, men måste, ”på grund av anledning”, prioritera om för att försöka ta ihjäl ett sekelgammalt spöke. (”På grund av anledning” är ett uttryck som jag gillar, och som jag fick i ett brev från en klient, när jag arbetade på länsstyrelsen i Umeå på 1980-talet).

Anledningen är, att när helst jag är ute och berättar om Borgabygden blir jag tillfrågad om att berätta om ett mord i trakten av Gäddede i början av 1900-talet, om folk som kom bort och blev sänkta i myrhål, om hur nasare och luffare som tagit logi på ett nybygge blev ihjälskjutna genom ett hål i väggen till den säng de låg i. Jag berättar om hur det var, men frågan återkommer ständigt. Då jag då talar bara till en begränsad grupp så räcker min berättelse inte över storhopen.

Jag måste försöka att avliva denna spökhistoria en gång för alla. Därav denna berättelse.

Alla som anfäktar mig med denna händelse har läst boken ”Missgärningen” av Linnea Fjällstedt. Och de tror att de genom boken har fått någon sorts sanning.

På bokens presentationssida skriver förlaget ”Litteraturfrämjandet/LTs förlag, att Linneas sakkunskap om de människor och den miljö hon skildrar är ”lika imponerande som alltid”. Där påstås att hon, som alltid, bygger sina böcker på dokumentärt material, att hon i en mängd rättegångsprotokoll följt huvudpersonernas öden och konstaterar att verkligheten, som så många gånger förr överträffar dikten.

Och det berättas där, om att Missgärningen är en skakande skildring om hur fattigdom och umbäranden, isolering och primitiva levnadsförhållanden kan avtrubba och brutalisera människor. Där få vi veta, hur vi som levt upp i denna miljö är.

Linnea berättar om hur Efraim och Agata Ask och deras barn Villfred och Ansgar bor på torpet Tjälantorpet nära Norska gränsen, hur människor som övernattar där ”kommer bort”, hur de skjuts ihjäl genom ett hål i väggen till det rum där de övernattar, hur de sänks i myrhål sedan de dödats och berövats sina tillhörigheter.

Vi får veta, hur en man vid namn Alexander Bolin blir mördad i Tjälantorpet år 1909, om hur han blev nedsänkt i ett myrhål av Efraim och två år senare blev upphängd i en snara i en gran, för att det skulle se ut som att han hade begått självmord.

Och om hur Efraim dödar sin son Villfred då han blivit för lösmynt och mycket mera vidrigheter. Om liken i myrhålen, om det hemska hålet i väggen, till en början i Murnäs, sedan förflyttad till Daima. Hålet följde med berättelsen.

Det kanske blir en lite för lång berättelse det här på Borgabo.se. Men det här är ju min chans att berätta som det är/var.

De som bodde på ”Tjälantorpet”, lika med Murnäs i trakten av Gäddede, var Olle och Anna Hjälm. Dessa människor, som var som oss andra, varken bättre eller sämre, råkade år 1909 ut för en vandringshistoria, då Jonas Sjökvist, kallad ”Stornäsjonke”, begick självmord genom att hänga sig i en gran år 1909. Genast började ryktena gå, makarna Hjelms utsågs som mördare. Och då passade en då hundraårig historia väl in: nämligen hålet i väggen, där man brukade skjuta ihjäl övernattare. Sjökvists kropp återfanns nära två år senare hängande i snara i granen.

Polisutredningen som följde, inkl. obduktion av den döda kroppen, talade entydigt om självmord. Likväl lyckas Linnea få det till, att kroppen legat i ett myrhål innan den av mördaren hängts upp i en snara i granen. Och att Efriam var mördaren.

Hålet i väggen hade redan då en hundraårig historia, men då förlagd till Sjoutnäset, några mil från Murnäs och Daima. I den trakten skedde också det påstådda mordet på en nybyggarfamilj år 1812, som Linnea förflyttat till 1910-talet, alltså hundra år senare, oklart varför, men uppenbarligen i samband med fabriceringen av ”mordet” på Stornäsjonke, av Linnea benämnd Alexander Bolin.

Som ni säkert förstått, blir jag helt enkelt förbannad då man som Linnea Fjällstedt tillskriver oss fjällbor diaboliska egenskaper, som i denna slutända ledde till mord.

Och det har väl heller inte intresserat Linnea och hennes förlag, att denna vandringshistoria, innan den blev upphöjd till sanning i vår bygd, var känd i andra bygder, t.ex. i Tornedalen, där en kvinna vid namn Nuortikon-Marja på 1920-talet blev, i folkmun, anklagad för mord genom ”hålet i väggen”. Och otaliga berättelser finns från hela Sverige om människor som dumpats i myrhål.

Jag hoppas, att jag efter denna berättelse ska åtalas för förtal av Linnea Fjällstedt och hennes förlag. Då skulle Olle och Anna Hjälm äntligen få den rättegång för förtal, som de förvägrades medan de ännu levde. Jag minns Olle och Anna Hjälm, främst Anna som dog 1955, som hedervärda människor, som kämpade och stod i för sin familjs överlevnad i vår bygd, men som drabbades av denna absurda vandringshistoria och fick lida av denna i hela sina liv.

Och beträffande mängden protokoll, som enligt boken Missgärningen ska bevisa Olle och Anna Hjälms, alias Efraim och Agata, skuld så har jag införskaffat dem från landsarkivet i Östersund. Och i dessa, som också innefattar ett obduktionsprotokoll, står inte ett ord om att det skulle ha varit fråga om ett mord. ”Stornäsjonke”, denne olycklige människa, hade helt enkelt tagit sitt liv genom hängning.

Det är minst sagt skamligt, att Linnea Fjellstedt, livligt uppbackad av sitt förlag, för sin egen upphöjelse som författare, utnyttjat denna vandringshistoria utan hänsyn till de människor som drabbades av den. Hennes bok är helt enkelt en stor lögn och därtill till sin utformning ett pinsamt pekoral. Att hon därmed också lyckats förtala en hel bygds människor gör inte saken bättre.

Någon som upptäcker att jag är en aning upprörd.

Text: Elof Näslund

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Genom att du fortsätter att använda webbplatsen godkänner du att vi använder cookies.