En mer passande utgångspunkt för berättelsen om 1900-talet än just år 1900 kan inte tänkas. Detta år säljer nämligen Amon Persson det stora Avasjöhemmanet till skogsbolaget Brunne AB, oklart varför. Även om Amon hade tänkt över denna affär en lång tid så blev han, som det har berättats, frånlurad hemmanet, även om han fick 10 000 kronor i affären. Han upprättade ett kontrakt med skogsbolaget, som innebar, att han sålde avverkningsrätt på sin skog men inte sitt hemman. Hemmanet beräknades ha 90 000 stämpelbara träd.
Ett stämpelbart träd skulle vara 13 tum i brösthöjd, så det var alltså fråga om granskog av en oerhörd omfattning. Brännvin hade en central roll i sammanhanget (som oftast i dessa ”Baggböleriets” tid). Skogsbolagets representant fick därför möjlighet att under påföljande natt ändra kontraktet. Dagen efter frågade ”bolagsrepresentanten” listigt, om Amon inte skulle läsa igenom kontraktet innan han skrev på. På gammeltestamentligt vis svarade Amon; ”Skreve ä skreve”, och skrev på. Därmed hade Amon förlorat sitt stora hemman, dock med besittningsrätt för sig och sina barn i femtio år.
Lyckligtvis, om man nu kan uttrycka sig så i sammanhanget, gick Brunne AB i konkurs och övergick därmed i Kramforsbolagets (senare SCA) ägo. Kramforsbolaget återsålde därefter en del av hemmanet till Amons barn. Därmed var en del av det stora Avasjöhemmanet åter i enskild ägo. Under denna ”övergångstid” hade jordbruket på hemmanet, som i och för sig aldrig varit imponerande, råkat i vanhävd.
De ”centrala delarna” av det ursprungliga Avasjöhemmanet utgörs fortfarande av byarna Borgafjäll och Borga.
Men därmed var också ”det stora hemmansägandets tid” förbi i bygden. De två andra stora hemmanen, Raukasjö och Storjola, hade några år tidigare ”gått förlorade”.
Raukasjö, som varit enskilt ägt hemman i nära femtio år, inlöstes av staten 1888 för renbetslandets utvidgning. Det var sönerna till Anders Larsson, den förste bosättaren i såväl Storjola som Raukasjö, som inlät sig till denna affär. Köpesumman blev, i ett som allt, 5000 kronor, varav 1000 avsåg ”födorådsfolk” (Anders och Olava Larsson), som därmed fick ”livstidspension”. För vidare information om denna hemmansaffär hänvisar jag till boken ”Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken” av Levi Johansson (som för övrigt var ”styvbror” till min morfar, Jonas Fredriksson).
”Förlusten” av Storjola hade ett mer dramatiskt förlopp. Av utrymmesskäl kan jag här bara beskriva detta översiktligt, men för den som vill veta mera hänvisar jag till min bok ”Borgabygden i ord och bild”, s 26-27. Hemmanet ägdes av Hans och Sigrid ”Zigga” Hansson (förfädrar till många i Borgabygden). Två Tåsjöbor försökte lura av Hanssons deras hemman, och de föll för frestelsen. Några år senare kom dock ”Kronan” med ett något fördelaktigare anbud, och eftersom affärsuppgörelsen med Tåsjöborna ännu inte avslutats, sålde de till Kronan. Efterförloppet blev tragiskt för Hanssons. Och hemmanet var borta. Därefter kom bosättarna i Storjola att kallas för arrendatorer.
Jag hade tänkt mig att beskriva början av 1900-talet i mer positiv anda, men verkligheten och mina skrivarfingrar ville annat. Var ska nu detta sluta?
Text: Elof Näslund