Lantbrevbärarlinjen Borgafjäll-Raukasjö

Lantbrevbärarlinjen Borgafäll-Raukasjö läggs ner den 1 mars 2016. Den startade 1914 så den har alltså funnits i 102 år. Till en början omfattade den sträckan Risbäck-Raukasjö, ca 6-7 mil. Men från 1927, då poststation inrättats i Avasjö med stationsnamnet Borgafjäll blev linjen nära nog halverad. Då blev det två turer per vecka mot tidigare en gång i veckan.

Förste lantbrevbäraren var min morfar, Jonas Fredriksson, född i Raukasjö 1875. Han ”gick posten” 1914-1923. Han skadades i tjänsten och fick därför avgå med pension. Vari skadan bestod vet jag ej, men det är rimligt att anta det rörde sig om en förslitningsskada, då tjänsten var synnerligen betungande. Jonas var skyldig att ta med 50 kilo postvaror, till vilket också hörde paket, vid avgången från Risbäck, en börda som ju lättade eftersom på brevbärarlinjen. Färden från Raukasjö blev naturligtvis lättare än färden mellan Risbäck och Raukasjö.

Arbetstyngden ökade betydligt när folk efter sträckan började skaffa priskuranter (postorderkataloger). Då skulle priskuranterna bäras ut till gårdarna, vilket kunde vara tungt nog, och därefter beställda varor, som också skulle bäras ut. Som kuriosa kan nämnas, att Förlagshuset Norden, som gav bort första delen av sin encyklopedi, ”Från A till Asunden” gratis, för att locka kunder till köp av hela serien, och dessa skulle också bäras ut. Jag har inte hört att någon köpte hela serien av encyklopedin, men redan den första delen var tung nog, enligt Jonas som en tegelsten.

Det var absolut förbjudet att bära ofrankerade brev mellan gårdarna, men Jonas menade, att ingen ju kunde hindra honom att skicka hälsningar mellan dessa gårdar.

Landsvägen till Avasjö blev klar först i augusti 1926, så Jonas måste ro båt på sjöarna och gå mellan dessa sommartid. På vintern var det förstås skidor som gällde. Och vem var det som spårade i snön, tror ni? I synnerhet var det besvärligt i förfallstider, då isarna varken bar eller brast. Då måste man ta långa omvägar och ta sig över åar och bäckar, som var stridiga framförallt på vårsidan. Då kunde en posttur ta mer än en vecka, vilket krävde övernattningar i några gårdar.

Lantbrevbärarna var skyldiga att bära Kungliga Poststyrelsens uniform, posthorn och tjänstepistol.

Uniformen var till för att markera att här kom en statstjänare, som skulle behandlas med respekt. Det sista som blev kvar av uniformen är ett foto av den legendariske lantbrevbäraren Anders Winter vid en rodd på Borgasjön 1949, där han bär en ”uniformsmössa” med Kungl. Poststyrelsens emblem.

Anders Winter ”bar posten” från 1924 till 1951 mellan Avasjö och Raukasjö på ”det gammeldags viset”. Det har berättats av en son till honom, att han ibland tog sig till Storjola med häst och släde och då han där hade lastat av den återstående lasten, så sa han åt hästen att vända hem. Och hästen kände vägen lika bra som Anders. En posttur med Anders 1949 kan vi se på Internet under rubriken ”Där vägarna sluta”.

Posthornet var till för att varsla gårdarna om att posten var på väg. Detta var nödvändigt då gårdarnas invånare ofta var på arbete i skog och på myr.

Tjänstepistolen, slutligen, var helt enkelt till för att skydda brevbäraren och hans värdesaker i ryggsäcken. Det finns nämligen en hel del exempel på att grova rån skett på lantbrevbärare. Och till och med mord. Ett mord lär ska skett på en brevbärare i närbelägna Ormsjö (tyvärr har jag inga närmare uppgifter om detta).

Anders Winter blev också utsatt för ett rånförsök vid övre delen av sjön Sannaren någon gång på 1930-talet? Han tvingades därför att dra sin pistol för att freda sig, och allt gick bra. Men Anders skickade då sin pistol till Kungl. Poststyrelsen, då han inte ville riskera att skjuta någon människa. Så vitt jag känner till så accepterades detta av Poststyrelsen.

Jonas Fredriksson hade på sin tid lyckats byta ut pistolen mot sitt jaktgevär, med motiveringen att han var bättre att skjuta med sitt gevär än med en pistol (han hade överhuvudtaget aldrig försökt ladda pistolen).

Och vapenbytet blev dessutom till fördel för Jonas, han kunde då jaga under sin posttur med sitt gevär och dessutom liksom förut snara ripor. Han berättade långt senare, att han oftast tjänade mera på jakten än på postgången. Lantbrevbäringen var synnerligen lågavlönad.

Tilläggas bör att Birger Isaksson, Borgafjäll, haft lantbrevbärartjänsten under de sista 30 åren. Han började delvis på det traditionella sättet, dvs. med båt på sjöarna (med utombordsmotor) och gående med sin packning från överändan av sjön Sannaren till Raukasjö, senare med terrängfordon sommartid och snöskoter vintertid. Men Birger har också många gånger upplevt svårigheterna under förfallstider.

Då lantbrevbärarlinjen nu läggs ner inom några dagar, efter 102 år, känner jag stort vemod. Jag har ju genom min morfar personlig anknytning till denna linje, men främst känner jag postturernas kulturella och sociala betydelse. Hur många hälsningar, vänskapsband och livsöden har inte manifesterats genom denna lantbrevbärarlinje.

En epok går i graven.

 

Text: Elof Näslund