Nyloggan277.jpg

Borgabo Borgafjäll Se & göra Bilder Väder Elofs sida Kontakt Gästboken

SAMISK FÖRKRISTEN RELIGION

Min egen tolkning av samiska sagor

För att förstå ”samiska sagor” måste man enligt mitt att se ha en viss kännedom om samisk förkristen religion. Jag berättar därför här en del om denna, givetvis långt ifrån uttömmande. Jag kommer senare under avdelningen ”Böcker” att rekommendera en del skrifter, där man kan fördjupa sig ytterligare i samisk kultur och religion.

Som jag redan nämnt i denna avdelning, så var samernas förkristna religion en sorts avbild av deras föreställningar om naturen som helig och livgivande (här har dagens politiska och andra organisationer, som med mer eller mindre sakliga argument värnar om naturen, en del att lära).

Och om man fördjupar sig i denna fråga, så är det fantastiskt att se, att denna kultur, som utgick från naturen och dess förutsättningar till liv, trots lokala avvikelser, är så likartad i hela det s.k. ”Cirkumpolära området”, alltså områdena norr om norra polcirkeln på jordklotet, trots att folken där fordom rimligen inte kan ha haft så mycket kontakt med varandra. Och lika fantastiskt är det att se, att ursprungsbefolkningar i andra delar av världen, som Aboriginer i Australien, indianfolk i Syd- och Nordamerika m.fl. haft liknande föreställningar, dvs. kulturer som utgår från naturen som en livgivande och förklarande kraft.

Och det är fantastiskt att se, att allt detta också gäller Borgabygdens urinvånare, dvs. samerna. Vi är en hel del, som vill innesluta oss i denna värld.

Religion

I den förkristna samiska religionen hade man många gudar, alltid med anknytning till den natur och de livsvillkor, som man hörde till, och som man skulle kunna kalla ”den schamanistiska världsreligionen”.

  - Livet och döden är ett och detsamma

   -hon har vindens gåva

  - hon drömmer oss.

Jag kan tänka mig, att dessa citat skulle kunna härröra från en samekvinna i Borgafjällen i svunnen tid. Men så är det inte, de är citat från en indiankvinna i Latinamerika under 1500-talet, förmedlad av den Chilenska författarinnan Isabel Allende.

Någon mer än jag, som i dessa citat förnimmer samhörigheten mellan ursprungsfolken på vår jord?

Samernas uråldriga religion samsades väl med annan gammal gudstro fram till 1600-talet. Så finns t.ex. asaguden Tor på samiska trummor, där han uttytts som ”Torgubben”. Och på senare trummor kan man se kristendomens ”Mariakors”. Dessa kulturmöten skulle dock under 1600-talet och framåt förvandlas till en kulturkonfrontation, iscensatt av Kyrkan = Staten/Kronan,

Synliga uttryck för denna kulturfrontation är t.ex. från år 1671, då samernas trummor systematiskt beslagtogs och brändes, på kyrkans nitiska sätt. Och år 1685 beslöt konungen i lag, att den samiska religionen skulle förbjudas. Givetvis innebar förbrytelser mot denna lag dödsstraff. Men jag har bara hittat ett enda exempel på att dödsstraff verkställts på denna grund, och det var i Piteå lappmark, där samen Lars Nilsson i slutet av 1600-talet brändes på bål sedan han försökt att med sin trumma få sina gudar, att väcka liv i ett barnbarn, som drunknat.

I samisk förkristen religion fanns flera hinsides riken/nivåer. I brist på fullständig kunskap om dessa väljer jag att nämna de två, som jag har mest kännedom om, Rauka och Saivo.

Rauka

Som det har berättats, var Rauka de osaligas dödsrike. Dit kom de som aldrig någonsin kunde återkomma till jorden, särskilt de som drunknat, vilket i forna tider var en inte ovanlig dödsorsak. De som kommit till Rauka kunde endast meddela sig genom vattnet genom att ropa, dock utan att få några svar. Rauka har därför uttytts som ”röster som ropar ur vattnet”, eller ” de hemska lätenas sjö”, eller ” vålnad efter en som har drunknat”. Men för rättvisans skull ibland också uttydd som ”en mjuk matta” eller ”fäll”.

”Rauka” är ett fornnordiskt/samiskt ord vars grundform är ”Drauger (enl. DAUM i Umeå) Osökt kommer vi då in på den norska benämningen på Fantomen, ” Dragos”= den vandrande vålnaden. Så kan saker och ting hänga ihop.

Så kom vi då, jag och barnbarnet Petter, sju år, till Raukasjö, där jag skulle berätta något om bygden på en kulturafton, jag minns inte om vad. Då jag skulle gå upp på scenen för att begå mitt framförande, så frågade Petter, om han fick följa med mig. Jag blev glad och stolt, då jag trodde, att han skulle berätta om vad ”Rauka” betyder, för det hade jag lärt honom. Då, när det blev tyst i rummet, där det fanns 30-40 personer, höjde Petter en arm och deklamerade taktfast och tydligt, ”Nu ska jag säga er en grej, min farfar, han är en riktig skitstövel”.

Min Petter, som aldrig tycks kunna bevara en hemlighet.

Och beträffande mjuk matta; följande dikt är från år 1958:

Aino

 

Morgondimmans mjuka matta

vilar över Raukasjö,

skyddar vattendjupets hemligheter,

darrar något av den stilla brisen

men håller kvar vattnets värme.

 

Då går den väna Aino nerför liden,

att spegla sina mörka ögon

i Raukasjöns vatten,

att söka sin ungdoms gåtor

och svar på sina frågor.

 

Vem är jag, som väter mina fötter

I gräsets dagg,

vem är jag, som känner sådan oro,

frågar Aino,

med sina vilsna ögon.

 

Vad ska jag göra

med alla visor och drömmar,

suckar Aino, och väntar svar

från dimman, från den branta liden

och från sin egen oro.

 

Men i den tidiga timman

står björkskogen till slut jublande grön,

som ett skydd omkring Aino,

och hon får alla svar,

när hon äntligen står på Raukasjö strand.

Saivo

Saivo var för samerna i förkristen tid ett lyckorike efter döden.

De som kom till Saivo efter sin död mötte ett rike, som i mycket liknade det jordiska, men som var så mycket bättre än jordelivet. Där hade man marker och renhjordar, sina nära och kära. Men till skillnad från jordelivet fanns där ingen sjukdom och smärta, inga strider och konflikter. Där rådde evighetens frid men samtidigt liv och rörelse. Saivo innebar, som jag kan se, långt mer än kristendomens himmelrike.

De som kom till Saivo kunde vandra omkring med sina renhjordar både i Saivo och på jorden. Man kunde gå från Saivo till jorderiket och tillbaka igen. Jag berättar senare om hur det ibland kunde gå med detta och om hur nåjden (samernas schaman) kunde besöka Saivo med hjälp av sin trumma.

Nåiden, Trumman, seiten och offerstenen

Samernas schaman, nåjden, var en mycket viktig person i samernas urgamla religion. Han kunde med trummans hjälp färdas i olika världar och förmedla budskap mellan levande och döda. Och han kunde förutsäga väder och renlycka, till gagn för sina vänner. I min föreställningsvärld skulle han kunna liknas med en byålderman, men med långt mera egenskaper och befogenheter.

Samernas forntida samhälle var starkt patriarkaliskt, vilket nåjden var ett synligt uttryck för. Men det finns faktiskt berättelser om kvinnliga nåjder i allra nordligaste Lappland, där de kallades för ”Nåite”.

Få ting är så förknippade med samisk förkristen religion som trumman. Den hade en mycket central roll i samisk religion, något som den ”lärda världen” missuppfattade och därför kallade den för ”trolltrumma” – man förstod helt inte dess roll i den samiska kulturen. Praktiskt taget varje familjefar hade en trumma, som dög bra i vardagslag, men då det gällde stora ting anlitade man nåiden och hans trumma.

Grovt sett kan trummorna delas in i tre typer; sydsamiska, centralsamiska och nordsamiska. Den sydsamiska, till vilken vår bygd hör, karakteriserades av ett centralt rutkors, som symboliserade solen = biejjie.

Den sydsamiska trumman hade skinnet spänt över en oval träram, och brukar därför kallas ramtrumma.

Men slut nu om teknikaliteter och tillbaka till sagan.

Det sägs, att två trummor i vår bygd var bland de sista som använts i praktiskt bruk i lappmarkerna. En var ”Lillmånkes” trumma. Lillmånke (Magnus Vigilius Fjällström, 1856-1940), som de sista åren av sitt liv bodde i Svansjön. Han lär ska ha använt sin trumma för att återuppväcka sin första hustru, som då var död, 33 år gammal. Och han lär ska ha biktat sig för detta inför prästen i Risbäck, som inte förmådde att hålla sitt tysthetslöfte.

Och så ”Lars-Arons spåtrumma” i Raukasjö. Enligt sägnen så gömde han sin trumma i trakten runt Raukasjö på 1920-talet, för att förhindra den att hamnade i prästernas händer. I lappmarkerna finns hundratals gömda trummor, som räddats från prästerna för att överlämnas till naturens glömska. Drygt ett 70-tal trummor finns bevarade på museer i Stockholm och utrikes. Till detta dugde de tydligen.

Och så seiten, detta sägenomspunna föremål, som så starkt hörde till den samiska religionen. Seiten var ett gudaföremål som man kunde tillbe, hämta kraft ifrån, att hämta tröst ifrån och att hjälpa en att få kontakt med naturen och att förstå kommande tider. Och den var en mycket stark familjesymbol. Seiten kunde vara en naturformation eller ett skapat föremål.

Därmed är inte steget långt till s.k. ”offerstenar”. Vid dessa stenar offrade man till gudarna genom att ge gåvor till dessa. Vid dessa stenar kan man (kunde man) hitta bäverskelett, mynt och andra föremål, som bevis för att de varit offerstenar. Offerstenar har identifierats på Borgahällan, i Sutme lappläger och i Daimanjapp väster om Raukasjö. Gå gärna upp till offerstenen i Sutme och offra lite. En stunds meditation där är minst lika läkande och rogivande som dyra timmar på SPA på Hotell Borgafjäll.

Evigheten

När man sysslar med sådana här saker så snuddar man vid evigheten. Därför dessa kända rader:

Långt, långt borta finns ett berg, som är en mil långt, en mil brett och en mil högt.

Vart hundrade år, bara en gång vart hundrade år, kommer en liten fågel och vässar

sin näbb mot berget. Och när hela berget är utnött är evighetens första sekund förbi.

Hur länge ska det dröja innan Borgahällan blivit till grus? Man måste väl få fråga?

Nu tror jag, att jag ska återgå till att berätta om Borgabygden under 1900-talet. Men det lär dröja lite.

Text: Elof Näslund

 

Copyright 2010-2014 Fredrik Näslund, Elof Näslund